©Nathalia Edenmont/BUS 2008 ”Simone”

Nathalia Edenmont  Örnsköldsviks Museum och Konsthall 16 mars – 11 april

Det finns mycket sagt och skrivet om Nathalia Edenmonts konstnärskap. Hon har förmågan att väcka heta känslor och debatterande artiklar följer stegen hon tar i konstvärlden. Det som just nu visas på Örnsköldsviks Museum och Konsthall är ett urval av hennes fotografiska verk. Vi får se äldre fotografier – de som väckt störs anstöt – där huvuden av möss och kaniner står i centrum. Vi får även smakprov på det hon arbetat med på senare tid – fjärilsvingar arrangerade i mönster och äggulor i fina blomsterarrangemang. Säga vad man vill om etiken i hennes konstnärskap, men fotografierna är otroligt vackra.

Mycket av det Nathalia Edenmont skapar har en djupt självbiografisk förankring. Titlarna hon arbetar med antyder att det finns mer än ett estetiskt värde och ett upprörande motivval bakom bilderna. Det handlar om döende äktenskap, kritik av kommunism och som i verket ”Blondes” – om kritik av svenskens likformighet. Mössen symboliserar här svenska blondiner som alla tittar åt samma håll, bekvämt nedsjunkna i vita, identiska mjölksnipor. Men det är människans dubbelmoral hon främst kritiserar. Vi kan döda djur för att få mat och kläder, men har vi rätt att döda djur för konstens skull? Då kan man tro att de som kritiserar hennes konst är alla djurälskare, som undviker både köttbullar och skinnskor. Men så är det inte. Jag tror att de upprörda känslorna till stor del handlar om att man reagerar först och tänker därefter. För det som upprör mest tycks vara det faktum att hon gör döda djur gulliga. I senare verk finns inte samma upprörda debatt och fotografierna är inte heller lika gulliga. Men tittar man till verk som ”Marriage”, så är djuren hon använder fortfarande lika döda. Här, liksom i andra med samma tema, arbetar hon enbart med djurens ögon.

©Nathalia Edenmont/BUS 2008 ”Blondes” och ”Marriage”

Jag har svårt att bli förargad av Nathalia Edenmonts fotografier. Djuren får en human död och de djur hon använder sig av har som oftast ändå en snart död framför sig. Hon köper sina kaniner på en köttmarknad i Paris där de är menade som mat och mössen är oftast tänkta som levande mat till ormar. Styrkan hos fotografierna ligger enligt mig i det jämlika samspelet mellan det allvarliga, det humoristiska och det visuella. Det blir ett effektfullt möte mellan det gulliga och det brutala, det vackra och det vulgära och man lämnas inte oberörd. Utställningen på Örnsköldsviks Museum och Konsthall erbjuder ett tillfälle att delta i en aktuell konstdebatt som just nu förs i Sverige. Jag tycker verkligen att man ska passa på att gå dit. Låt dig uppröras eller gör som jag och skaka lite på huvudet i undran över varför detta skulle vara så upprörande. Vad än effekten blir av besöket så kommer du troligtvis att påverkas av dessa starka fotografier.

Text och Foto Ida Rödén